Åtta kapitel av BLAJ!

Alltså...av någon outgrundlig anledning kom jag idag att tänka på en grej jag skrev sensommaren 1993. Jag låg i lumpen och hade väl dels alldeles för mycket tid över och dels alldeles för mycket kreativitet i mig som jag inte fick utlopp för. Jag hade för mig att jag skrev någon slags surrealistisk historia på ett par sidor och tänkte att det kanske skulle vara kul att lägga ut här. När jag kom hem från jobbet så kollade jag efter texten och hittade den också. Men herregud. Tolv och en halv sidor fullständigt nonsens.
Minns att jag skrev utan någon som helst framförhållning, plitade ner det jag tänkte just där och då och lät texten få sig ett eget liv liksom. Det är nästan smått pinsamt att läsa allt idag men en del passager är faktiskt jävligt välformulerade och samtidigt ytterst bisarra.
Jag säger inte att det är bra. Inte alls.

Här är texten i sin oredigerade helhet:

"Bejakandet av den sanna verkligheten"

1.
Det var en sen decemberkväll i april. Hösten var snart här och överallt blommade syrenerna.
Jag var på väg till hönshuset för att mocka - som jag alltid gjorde på eftermiddagen - och på vägen funderade jag på livets mysterier. På senare tid var det speciellt en fråga som malde i mitt huvid:
Om nu universum var oändligt stort, var inte jag då oändligt liten? Och i så fall - fanns jag då alls? Och om jag inte fanns - hur kunde jag då gå och mocka i hönshuset?
Ändå gjorde jag bevisligen detta varje dag, år in och dag ut. Och så länge jag trivdes med detta var det ju inte så mycket att bråka om.
Hur som helst så gick jag där i godan ro, intet ont anande, då plötsligt Hulda från grannbyn dök upp. Hon hade legat gömd i buskarna iklädd kamouflagedräkt, och detta gjorde henne extremt svår att upptäcka. Hon var utan tvekan den bästa i landet på att gömma sig i naturen och detta var hon också fullt medveten om. Det som för oss andra var ett roligt tidsfördriv hade hon gjort till en sport och detta hade medfört att man aldrig visste var man hade kärringen.
Och nu var det alltså jag som hade råkat ut för henne och vad hon nu hade i kikaren.
Så snabbt att jag knappt hann reagera slet hon fram sitt decilitermåttoch skrek med kraftig stämma: "Har herrn kanske lite socker att låna ut?!!?".
Jag förstod att hon menade allvar och jag insåg även att exakt den mängd socker jag gav henne skulle hon fortare än kvickt glömma bort och aldrig ge tillbaka.
"Här gäller det att vara vis", tänkte jagoch svarade raskt: "Nej, men Erik Åderlåtaren har visst flera kilon med gott och prima socker som han gärna lånar ut!".
Detta var en risktagning. Om Hulda genomskådade mig skulle hon bli kinkig och besvärlig i en oöverskådlig framtid, och om hon trodde mig skulle ett lustigt skådespel uppenbaras då Hulda och Erik Åderlåtaren bråkade om en gnutta socker. Erik lånade nämligen aldrig ut socker till någon, han brukade nämligen säga att "om EN vill ha socker så vill ALLA ha!". Och Hulda var en sådan människa att ju mer någon vägrade låna ut något till henne, desto mer ville hon låna.
Hulda tittade länge på mig och för ett ögonblick trodde jag att mitt våghalsiga utspel hade misslyckats, men tillslut sken hon upp och sade leende: "Jaha i så fall tar jag nog och talar med Erik Åderlåtaren!", och i samma stund vände hon på klacken och styrde kosan mot staden.
"Detta får förstås inte missas", tänkte jag och smög efter henne på avstånd. "Och dessutom kan jag mocka hos hönsen senare ikväll".

2.
När vi efter någon timme nått staden och började närma oss åderlåteriet, stans inneställe på helgen, råkade jag stöta på en gammal vän till mig som stod och sålde vitsar på gatan.
"Tre för en femma, sju för en tia!", ropade han till alla som gick förbi och jag stannade för att köpa några. Jag köpte tre vitsar och den sista av dom var så rolig att jag köpte tre till utan att tveka, men den sista var absolut inte lika rolig som den tredje. Den handlade om en arab som skulle binda tunnor, och i slutändan blev det bara pannkaka av allt.
Vid det här laget hade Hulda försvunnit och jag brydde mig inte om att leta efter henne mer. Istället begav jag mig ner till hamnen, där det alltid hände saker.
Idag var det tydligen köttmarknad, men något billigt lammkött kunde jag inte se till någonstans.
Då var det plötsligt någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig om och stod plötsligt öga mot öga med Döv-Krister, en av mina bästa och mest gladlynta vänner.
"Hejsan, hejsan Döv-Krister", sa jag, "det var länge sedan sedan sist"
"Nej, inte alls!", utbrast han och småskrattade, "jag har ju knappt börjat!". Och nu övergick hans skratt till ett våldsamt gapskratt.
Jag stod tålmodigt bredvid och väntade på att hans skrattanfall skulle sluta, vilket det brukar göra efter någon minut. Men vid det här laget låg han på backen och skrattade och skrek och tårarna sprutade ur hans ögon. Han var alldeles röd i ansiktet och hans skratt bara tilltog. Jag tröttnade och gick därifrån och bakom mig kunde jag höra hans skratt eka mellan husen.
Döv-Krister var en glad prick.

3.
Jag gick in på ett café och satte mig ner på en knarrig halmstol. En dam som förmodligen arbetade där kom fram till mig och frågade vad jag ville ha.
"En kopp kaffe med mjölk utan socker", svarade jag. Damen log vänligt och meddelade mig att det faktiskt inte var så mycket socker i mjölk och frågade samtidigt om jag ville ha konst till kaffet.
"Ja tack", svarade jag uppriktigt.
Hon gick iväg och hämtade en kopp kaffe och en tidig Picasso åt mig.
Ett par bord ifrån mig satt en äldre man och åt något som såg ut som kyckling. Han sträckte sig efter saltkaret och saltade rikligt sin mat. Sedan tog han upp en dressingflaska ur innerfickan på sin kavaj och hällde en klick över salladen som han hade på en mindre tallrik bredvid. Han stoppade tillbaka flaskan och smuttade på sitt isvatten innan han återigen började ägna sig åt sin kyckling.
Jag satt och studerade honom i säkert trekvart medan jag drack mitt kaffe.
Precis då jag sörplat i mig den sista droppen kaffe kom cafédamen fram till mig och undrade hur jag ville betala.
Jag tog upp mitt kontokort ur fickan och frågade: "Ni tar väl kontokort?". Det gjorde dom tydligen eftersom hon ryckte åt sig det och sedan sprang allt vad hon orkade. Jag kände mig lite lurad men insåg att det faktiskt var mitt fel eftersom jag formulerat min fråga lite tokigt.
Jag reste mig upp och upptäckte att ena skosnöret var oknutet. Jag böjde mig ner, knöt det och vandrade ut på gatan.

4.
Väl ute på gatan kände jag att det blivit varmare i solen, och jag knäppte upp den översta knappen av de totalt fem knapparna på min skjorta. Jag styrde mina steg åt en liten tidningsaffär som låg på en sidogata inte långt härifrån.
Affären tryckte själv en tidning som specialiserat sig på att berätta vad som skulle hända i morgon. Tidningen hette "Det här visste du inte om morgondagen men om du läser tidningen så vet du allt!", och den hade så gott som alltid rätt. Jag köpte två exemplar och gav den ena åt en liten flicka som cyklade förbi på sin trehjuling.
På förstasidan stod det med stora bokstäver: "TV-KÄNDIS GLÖMMER REPLIKER I DIREKTSÄNDNING - Läs allt om händelsen!" det var också ett stort reportage om morgondagens rekordförsäljning av glass, men jag bläddrade istället fram till smånotiserna som handlar om de mindre viktiga händelserna här i världen. Man kunde bl.a. läsa om en flygolycka med hundratalet dödade och sårade och om en galen psykopat som i morgon kommer att mörda tre familjer och våldta ett par femtonåringar. Jag kunde inte förstå varför denna sortens nyheter fick så lite utrymme, men folk intresserar sig väl inte så mycket om andras olyckor och då säljer det inte heller. Däremot säljs det desto mera glass. I morgon alltså. Drygt fem ton. Varav två med chokladsmak och ett med vanilj.

5.
Då jag läst klart tidningen upptäckte jag att klockan var hemskt mycket och att det verkligen var dags att gå till sängs. Som tur var hade min mor varit sjufaldig världsmästare i origami och följaktligen hade hon lärt mig en del tricks. Jag vecklade ut tidningen och rev den i tre lika stora delar. Den första delen vek jag till en enkel men bekväm tältsäng, den andra delen blev ett vattenavstötande tak på två gånger tre meter och slutligen vek jag den tredje delen till en praktisk klockradio.
Jag gick in i en närbelägen skogsdunge och ställde taket i en öppen glänta. Jag placerade sängen under taket och ställde klockan på 07:04. Detta var en ypperlig tid att gå upp, eftersom jag då hann att klä på mig mina kläder innan mockningen i hönshuset skulle ske. Och det skulle den göras exakt klockan 07:27 annars blev hönorna ledsna och kinkiga. I och för sig tänkte jag inte göra detta i morgon, men ändå.
Det tog precis 237 sekunder att somna och ytterligare 1428 sekunder innan jag började att drömma. Och den natten drömde jag en mycket underlig dröm.

Jag drömde att jag satt i ett väntrum, en tandläkares väntrum, och runt mig satt det tretton glödande människor och tittade på mig. Jag frågade en av dem varför de glödde.
"Det vet jag faktiskt inte", svarade han och tog upp en pulversläckare ur sin glödande väska. Inom loppet av en halv minut hade han släckt samtliga personer i rummet. En äldre dam gick sakta fram till mig och viskade i mitt öra att det var bäst att jag gick nu, och jag kunde se att det fortfarande pyrde mellan hennes fingrar.
Jag reste mig upp och gick ut. Rummet jag kom in i var helt vattenfyllt så jag simmade upp till ytan. Där fann jag en repstege, som till min besvikelse visade sig vara ett hologram. Jag tog av mig mitt armbandsur, det fick duga som flotte, och paddlade iväg åt det håll som såg mest intressant ut, och det var förstås åt vänster, mitt favorithåll.
Efter att ha paddlat oavbrutet i nio månader nådde jag en gigantisk jordhög.

På jordhögen satt det tre visa män och räknade antalet jordpartiklar i högen.
"Sexhundratvå, sexhundrafyra, sexhundrasex miljoner", ropade den ena. "Femtiosju gånger femtiosju, femtiosju i minne", mässade den andra. "Trettiofemte, sjätte, sjunde gången jag tappade bort mig idag", förkunnade den tredje med yviga gester.
"Vad är meningen med livet?", frågade jag och de tre visa männen upphörde genast med sitt räknande. Två av dem höjde sina blickar mot himmelen, och den mittersta såg på mig samtidigt som han sträckte sin pekande hand rakt upp i luften.
"Svaret på din fråga ska du söka där det inte finns, och där det inte finns skall du finna det", sade den visa mannen och gav mig en brinnande oljelampa. Jag ställde lampan på marken och klättrade uppför ljusstrålen tills ljuset avtog och det blev svårare att klättra. Istället hoppade jag av den och började sakta falla genom luften mot marken. Då jag föll märkte jag hur tyst och fridfullt det var omkring mig, och jag undrade om det var jag som föll genom luften eller luften som föll uppåt, mot mig.
Slutligen kom jag fram till att både jag och luften färdades mot varandra i samma hastighet och på samma villkor, och detta gav upphov till en enormt fridfull känsla av att jag och naturens fyra element - eld, vatten, jord och luft - var ett och att så länge vi respekterade varandra till fullo skulle vi fortsätta att leva tillsammans i evigheters evighet.

6.
Den eviga evigheten varade förvisso inte längre än till den tidpunkt då jag vaknade, men trots det så förstod jag nu mer om livet och dess innehåll.
Jag vek ihop de tre delarna av tidningen till en badboll, som jag gav åt en liten flicka som cyklade förbi på sin trehjuling, och vandrade med glada steg in mot de centrala delarna av staden. Fåglarna kvittrade gamla schlagerlåtar och syrsorna kompade med en förvånansvärd precision.
På vägen passerade jag en staty i plast över Mr Axelsson, som upptäckte sambandet mellan ett rörs två ändar. Han hade våren 1601 tillverkat ett rör i trä. Det var tre meter långt och efter att ha satt fast det på en enkel stålställning i lodrätt läge placerade han en tratt högst upp och en hink längst ner. Efter det klättrade han upp på en stege till tratten med ytterligare en hink, som var fylld med vaniljsås. Han hällde ner såsen i tratten och upptäckte att hinken längst ner fylldes av vaniljsås, och inte vilken vaniljsås som helst utan samma sås som han just hällt ner i röret. (Han visste att det var samma sås eftersom han lagt ner sin vigselring i den, givetvis i största hemlighet så att inte röret skulle märka något.)
Detta samband fann Mr Axelsson så faschinerande att han vigde hela sitt liv åt upptäckten.
1605 utförde han samma experiment fast med två rör samtidigt, bredvid varandra. Perioden 1609-1615 experimenterade han med olika såser och vid tre tillfällen blandade han flera såser i en och samma hink.
1632 lyckades han vända på det ursprungliga röret och uppnå samma effekt som vid sitt första experiment för 31 år sedan, fast med uppochnervänt rör alltså. Fram till sin död 1659 genomförde Mr Axelsson tre och ett halvt tusen experiment och tester, de flesta lyckade. På sin dödsbädd lär han ha kommit på att man istället för såser av olika slag kunde avnända fasta ting, som t.ex glasbitar, rönnbär, kottar och snörstumpar. Men detta var en teori han ej hann pröva eftersom han låg på dödsbädden och alltså snart skulle dö. Och hans fyra söner, som alla var krukmakare, var inte intresserade att följa i sin faders fotspår.
Nuförtiden får alla femteklassare läsa om Mr Axelsson och hans upptäckter, och i vissa skolor bygger undervisningen på dessa. De är nämligen mycket viktiga och intressanta.

7.
Jag fortsatte att vandra på vägen in till staden och på vägen började jag fundera på ytterligare en existensiell tankegång angående livet och döden. Jag hade nämligen den senaste kilometern upptäckt cigarettfimpar liggandes på marken med ett mellanrum på ca 200 m, men efter den sista av dom låg även ett tomt cigarettpaket. Paketet var hopskrynklat och jag insåg genast att paketet symboliserade döden på ett genialiskt sätt. Skrynklorna var givetvis rynkorna på en gammal människa och det tomma paketet föreställde förstås kistan vari man placerar den dödes kropp. Vidare symboliserade cigarettfimparna de olika stadier och händelser i livet som ofta tänds på en gång men som sakta men säkert också en gång finner sitt slut och lämnas bortglömda för att ge tillfälle till något nytt i livet, som även det ska få sitt slut någon gång. Men livet är ju inte evigt utan avbryts plötsligt av döden som avslutar de olika cyklerna och kretsloppen i livet. Precis som när cigaretterna tar slut och endast ett tomt skal återstår.
Kanske finner man tillslut vid döden sitt eget ursprung, likt den tomma cigarettförpackningen som ger oss svaret på varifrån de utbrända cigaretterna härstammar från.
Denna insikt om hur livet och döden hänger ihop var så förbluffande förträfflig att jag blev alldeles förstummad. Inte för att jag sagt något men om jag velat säga något så hade jag med största sannolikhet inte kunnat få fram ett ord, inte ens "ål", som var ett mycket kort och enkelt ord, hade jag kunnat säga.

8.
Väl inne i staden kände jag törstens eld bränna i min strupe. Jag var törstig och hade för avsikt att göra någonting åt det. Jag gick och köpte mig en liten förpackning med knas-mjölk. Det fanns även en sort som hett tok-mjölk och en som hette knäpp-mjölk, men dessa två smakade bara tokigt och knäppt och inte alls lika knasigt som just knas-mjölk. Dessutom är det bara knas-mjölk som ger knas-poäng.
Knas-poäng är något som man får om man lämnar in en tom knasmjölksförpackning på banken eller posten. Man får 200 poäng för varje förpackning och vid 64200 poäng får man ett knaskort som gäller i en hel dag. Detta knaskort tillåter ägaren att bete sig hur knasigt som helst. Det ger personen i fråga en fullständig anledning till att hälsa på alla djur han ser, ta av sig hatten och ropa "hallå!" in i den, sätta på sig en skylt där det står "jag äter aldrig gurka" samtidigt som man faktiskt gör det. Man kan också sitta hemma och se på TV om man tycker det är knasigt.

För ett par veckor sedan hade jag samlat ihop 64053 knaspoäng, så efter denna förpackning var jag berättigad ett knaskort.
Jag drack snabbt upp knasmjölken, som gav en ganska knasig eftersmak, och gick till Folkets Förenade Postkontor AB som låg precis bredvid Folkets Välsignade Kyrka AB. En kvart senare höll jag i mitt knaskort, det tredje i mitt liv och det första sedan "Den Stora Världsförändringen" som skedde för några år sedan.
Jag visste redan precis vad jag skulle göra, och det var nog det knasigaste jag gjort hittills. Jag skulle elda upp kortet så fort jag kunde, sedan skulle jag gå och berätta det för alla mina bekanta som givetvis skulle tycka att det var mycket knasigt gjort.
Jag gjorde så och redan ett par timmar senare hade jag blivit knasförklarad av mina vänner. "Du är tokig", sa en del. Andra sade "du är knasig". Ytterligare några hävdade att "du är lustig", "du är galen" och "du är fläng" och visst hade de rätt allihopa. Alla utom Bo-Ken som sade "du är neger", och det var totalt fel.
Min sluga plan hade fungerat perfekt in i minsta detalj och människor runt om i världen skulle länge efter detta tala om mina bedrifter.
Jag var en kändis.

Herregud.
Fullständig idioti, högtravande symbolism och kvasitankar kring livet. Jag var blott 18 år, och gick väl igenom min första livskris och trodde nog på något sätt att jag kunde skriva också. Men så här 16 år senare var det ganska kul att läsa allt igen.
Och så blev det även världens längsta blogginlägg. =)